the naked truth

”Jag antar att jag är en fantasi”, sade Marilyn Monroe i en intervju på femtiotalet. Hon var ju det; en efterkrigsbomb av blondhet, läppglans, timglas, stor­öga. Den osannolikt vackra, men ändå tillgängliga flickan ovanpå. Den villiga. Villebrådet.

 

En sådan kvinna är ofta mycket ledsen, hon är ofta ledsen när hon skriver. Det kan vara därför hon skriver. Exempelvis diktfragment, minnesanteckningar, listor, autografer, brev från mentalsjukhuset, recept, besvärjelser, instruktioner för den egna möjliga överlevnaden.

 

”Öva upp min vilja nu” eller ”Ingen rädd och ensam liten flicka mer” eller ”På scenen – jag kommer inte att straffas för det / eller få stryk / eller hotas / eller känna mig oälskad / eller hamna i helvetet och brinna / med de förtappade / tycka att jag själv är lika förtappad / eller vara rädd eller skämmas för att / mina könsorgan / blottas, finns eller syns / än sen då”.

 

Hon skriver också om att hon längtar efter att dö. Om att träden är skyddslösa om hösten.  Om att ingen någonsin verkligen kan älska någon annan. Och hon försöker, liksom på trots mot en hel värld, säga till sig själv: ”min kropp är min kropp / varje liten del av den”.

 

 

Nästa sommar är det 50 år sedan hon tog sitt liv. Förra sommaren gick röntgenbilderna av hennes bröstkorg för 45 000 dollar vid en auktion i Las Vegas. Några månader senare kom originalutgåvan av Fragment, praktboken med de stora blanka bilderna och de tunna, grå anteckningarna.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0